fredag 20 april 2018

Här hemma ....


        på gården går livet sin gilla gång.
        Våren är senare i år än den har varit under ett antal år i rad, men säkra tecken
        på förändring åt rätt håll syns mera dag för dag.
        Blomningen är inte yvig precis, men krokusarna börjar sticka upp sina vackra huvuden
        på södra sidan av huset.
        Och bina är inte sena gäster. Nu måste allt tas tillvara ....


                          Filip är här i stort sett hela tiden, vaktandes någon av sina hönor
                          när de äter. Igår fick vi veta av grannarna att det åtminstone finns
                          en tupp till i byn. ( Förmodligen är det Filips avkomma, som han
                          jagade bort härifrån i höstas) . Vi börjar bli "fasansfullt" rika i byn
                          på fasaner. Klockan fem, just i den allra tidigaste gryningen tutar han
                          till så åtminstone jag vaknar till, svänger mig på sida och lägger kudden
                          över örat. Det är lite väl tidigt att stiga upp herr Fasan!


                             Ekorrarna far på som vanligt från träd till träd, från den ena till den andra
                             grannen och länsar matställena. De har också tagit över byn, kan man säga


   Bull-Måssan anlände härom dagen, nog med en stor hop släktingar med sig
   men de har dragit vidare och Måssan har stannat kvar.
   Måsse visar sig med jämna mellanrum och vill ha Måssan med sig
   men, men...
   Ofta sitter de på takåsen. Precis som vanligt. Bulle har hon inte fått ännu...

   Svea och Sven Dufva har varit här ett tag redan. Nu har jag lärt mig att det ska finnas hela
   vetekorn hemma när de kommer.  Ett par andra duvor försökte landa här men
   då blev det fart på paret Dufva. Inte hit, inte hit! Bort, bort!


    Rådjuren är fortfarande kvar här vid matlådan. Men snart blir det andra bullar. Så snart gräset blir
    grönt så försvinner de ut i periferin, vilket är bra, för jag är inte säker på att det går att få tag
    på renfoder åt dem längre. Nätterna är fortfarande kalla . Energi behövs när naturen
    inte bjuder till riktigt ännu. Om lådan är tom så står de här och blänger på oss...
    och undrar vad vi är för ena typer som inte sköter om dem. 


   Vi har blivit med trana. I år finns en trana nedanför vägen som går mellan åkern och oss.
   Den står där och ropar till en annan trana som bor lite längre västerut bakom grannen.
   Undrar vad de säger åt varandra?-" Kom hit, det är bättre här än där! ". Om båda ropar så,
   så lär det inte bli ändring. Var och en blir på sin plats istället.

   Ja, ungefär så går dagarna för djuren på gården. Vi själva då?
   Jag röjer så det står härliga till, barkar aspsly,
   jobbar med Nakenhäcken ( jag gav den två år och i år är det två år, mera om det
   senare).
   Jag tittar på trädgårdslandet och känner mig rätt lugn ännu.
   Det är inte dags ännu att sätta lök och så ärter.
   I växthuset har jag sått basilika, vallmo och persilja i krukor med plast över.
   På fönsterbrädet grönskar små tomatplantor....

En liten järnsparv mellanlandade ett dygn och drog vidare igen

   Igår blev bilarna vårstädade, tvättade och vaxade. Nu glänser de i kapp bredvid varandra...
   Så länge det varar.
   Fåglarna som kommer i stora sjok för att tanka lämnar visitkort, många, många.
   Och prickiga blir bilarna.

   Kvällarna vigs för det mesta till hantverkandet.
   Snart är det bara två månader kvar tills vi öppnar
   sommarcaféet med hantverk och utställning i Gula salen.
   Livet lunkar på trots att tiden flyger iväg.

   En liten mellanrapport blev det mellan alla inlägg om resor kors och tvärs, lite hit och dit.

   Headern visar Filip som inspekterar min nyklippta Nakenhäck. Nej, han ser inte alls nöjd ut
  och det 😌 med full rätt.  Finjustering genomfördes senare.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

onsdag 18 april 2018

Svärmorssits till smekmånad på Costa del Sol.


    Så var det åter dags för veckans bidrag till mitt eget vintagetema

    Bilen ovan är en fransk Delage från 1910 ( 4 cyl. 14 hp, 1400 cc, modell T)
    Se hur glad chauffören ser ut!
    Förstås, en så vacker bil kan väl göra vem som helst glad
    även om kappsäckarna framför bilen hindrar framfarten en del
    Och vilka kappsäckar sen! Wow!


    Aha, vem sitter där?
    Svärmor förstås!
    Tur att hon har päls på sig, för kallt kan det bli att sitta där

   

    Det här är en familjebil, med ett baksäte, inte helt bekvämt, benämnt för svärmors sätet.
    " Mother-in-law"-seat ( brittisk humor) .
    Så stod det på informationsskylten. ( bilmusèet i Malaga)
   
 
  
   Jag hittade däremot ingen skylt
   som beskriver klädseln till höger...
   Från samma tid som bilen är den dock
   och väldigt vacker i mitt tycke.


 

     Snyggt klädde de sig på den tiden,
     då det begav sig.
     Inte sant?
     

   
"Victorian Style"

     En fransos, modell Charron från 1910.
     ( 4 cyl. 22 hp 2400 cc Modell X, info för den intresserade)
    


  Den sista bilen för den här gången är en Buick (USA) från 1916.
  ( 6 cyl. 45 hp 3700 cc, modell D 44)

  David Buick grundade sitt bolag år 1903. Bolaget gick ihop med General Motors år 1907
  och bildade det mest vinstbärande märket GM.
  Modellen ger ett återsken av  de första turisterna  på Costa del Sol, i det här fallet
  ska de spendera sin smekmånad där.

 


En klänning till
att beundra, från 1910-20-talet.


Samt några andra detaljer..en orm och många spindlar....


 Så här långt, så här mycket, den här gången! 
 Nästa vecka fortsätter jag på vintagetemat.


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska


               En uppdatering/en förklaring.

               

Jag använder för det mesta olika bilder i "headern"  som på något sätt hör samman med 
inlägget. När jag sedan gör ett nytt inlägg flyttar jag den tidigare "headern" till sitt inlägg.




                Till höger i bild ser man "headern" stå på sminkbordet.  Det är en parfymflaska från
                1950-talet (Rita Hayworth) . 

tisdag 17 april 2018

"Oh, so beautiful..."


..sade engelsmannen åt mig när vi möttes mellan grindstolparna med de två vaktande lejonen på
Han såg euforisk ut, ja, nästan vild och lyste som en sol.
Det är längesen jag har hört någon säga så åt mig och så spontant, hann jag tänka
För säkerhets skull svarade jag med ett "thank you !"
medveten om att ett litet  missförstånd kanske förelåg.

Så svävade han ut genom grinden och jag i min tur svävade in
och uppåt längs gången.
Småskrattandes. I min tur smått euforisk.
Ibland uppstår så roliga situationer.



Uffe bestämde sig för att inte komma med mig in på kyrkogården alls.
Det kostade ju 3 € i inträde!
Han skulle äta glass för slantarna istället för att titta på dödingar fick jag veta.
Jag skrattade ännu mera, glad över den euforiska engelsmannen
men också åt Uffes funderingar.
Solen sken och mitt i allt så fick jag sällskap!


Den allra sötaste tänkbara smög sig upp bredvid mig och så gick vi,
min tillfälliga kattunge och jag
tillsammans in på välsignad mark.
När vi svängde till höger uppe på krönet
så fick jag ett litet fnissanfall.
Nu visste jag!
Det var inte jag som var så vacker, det var kyrkogården mannen hade menat
Naturligtvis!
Indirekt visste jag det förstås genast, men att lite suga på karamellen kändes inte helt fel.
Man måste ju passa på och ta för sig av livets goda.
Undrar vad han tänkte när jag tackade honom.?
Ibland blir allting så roligt av sig självt, så där bara



Att med några steg ta sig in på en så lugn plats mitt i en storstad som Malaga (600.000 inv.)
med starkt pulserande trafik utanför murarna kändes overkligt.
Jag som sällan söker mig till kyrkogårdar hade fått för mig att jag bara måste gå in just där.
Den manade liksom på, kyrkogården.
In med dig Karin!


Som kanske någon av er redan har sett
så var jag på Engelska kyrkogården (i Malaga).

Den ligger inte långt ifrån tjurfäktningsarenan, men på andra sidan gatan. År 1830 grundade
Storbritanniens konsul William Mark den för att han ville att de protestantiska kristna skulle få en värdig begravning. På något sätt lyckades han få till det hela riktigt bra.

Det var på den tiden då alla icke-katoliker ansågs vara hedningar.
En icke-katolik blev begravd stående på stranden, med ansiktet ut mot havet.
Allt skedde under nattens timmar.
Havets vågor och tidvattnet spolade bort sanden som täckte den döda
och liket spolades ut  i havet eller också så åt vildströvande hundar upp det
Ett mycket ovärdigt sätt att begrava människor på och just på grund
av det kom den engelska kyrkogården till. 




Kyrkogården består av  fem olika nivåer/ avdelningar eller
vad jag nu ska kalla det.

Om källorna jag har läst ur stämmer så var det konsul
William Mark som först begravdes där men av
någon outgrundlig anledning hamnade han under en
av murarna som byggdes senare, så hans grav syns inte.
De spanska grannarna behövde stenar
och plockade åt sig sådana från kyrkogården.
Praktiska har folk alltid varit

Då byggdes murar runt kyrkogården och Marks grav hamnade under en av dem / på utsidan?


Man räknar istället med att det var löjtnant Robert Boyd, 26 år som blev den allra första som begravdes inne på kyrkogården.

Han arkibuserades i tidig timme en söndagsmorgon i början av december 1831,
tillsammans med 51 andra personer, varav den yngsta var 15 år, efter att de hade varit med i ett uppror mot den spanska kungen Ferdinand VII

För att hedra Robert Boyd samlade
folket ihop snäckor för att smycka hans grav och sedan fortsatte man med den traditionen också för andra som dog efter honom.
Det finns hur mycket som helst att skriva om det här men om jag gör det så får det bli en annan gång.



    Jag vandrade vidare ut på kyrkogården tillsammans med den lilla kattungen i ständigt släptåg


  
    Som de flesta säkert förstår så fanns det hur mycket som helst att titta på i de olika
    "avdelningarna" .  Jag vandrade än hit, än dit och tog en hel del bilder
    av olika detaljer.


            Både stora och små....

           Gravgården har förfallit en hel del men under senare år har man lyckats att sätta saker
           och ting på den plats de ska vara.  Jag har läst om kistlock som har ramlat av, benpipor
           som har stuckit upp osv  men ingenting av det syntes nu i alla fall
           även om det  fortfarande finns mycket att göra, mycket att reda upp.
           Själv fick jag åter en aha-upplevelse av att man kan jobba här mot tak över huvudet och
           mat i magen.  Platsen är värd att rustas upp ordentligt.
           Blir jag sysslolös någon gång så kanske, kanske...

           Fortfarande väljer folk den engelska kyrkogården till sin sista viloplats men
           kistbegravningar tillåts inte längre, enbart urnbegravningar.


                Och min lilla söta kattunge? Ja, den hade valt ut en grav åt sig till sandlåda.
                Sanden hade rätt konsistens för att gräva små gropar i och att täcka dem efteråt.
                I huvudänden av graven låg en uppslagen bok /bibel av marmor, med knäckt rygg.
                Synd nog tog jag  inte bild av "sandlådan".  Jag kunde inte annat än att skratta.
                Bor man på en gravgård så gör man det. Är man vaktkatt så måste man
                också få en liten extrafavör i form av en egen sandlåda.  Självklart!

                Jag kanske skriver mera om det här längre fram, visar flera bilder och  kanske
                berättar mera om den unge Robert Boyd.

När man står på mittennivån på kyrkogården ser utsikten ut så här. På 1830-talet och framåt såg det säkert helt annorlunda ut.

                Jag sade hej då åt kattungen, som förståndigt nog stannade kvar och inte
                följde med mig ut på den livligt trafikerade gatan, där Uffe stod och väntade.
                Han hade "hittat" en secondhand-affär på andra sidan gatan som vi genast måste
                besöka. När en kund råkade stöta till en hylla så allting rasade ner på golvet
                avslutade vi besöket rätt snabbt. Vi ville inte bli indragna i det kaos som uppstod
                utan gick med raska steg till en cafeteria i närheten
.
                Ja, jag åt också glass, inte bara Uffe. 😉

               Om ni har vägarna förbi den Engelska kyrkogården i Malaga, gå in.
               Ni ångrar det inte.  Allt är "oh, so beautiful..."

               Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
               

lördag 14 april 2018

Tur och retur över havet


  




   Mitt i tuggan uppstod magi!
   Jag satt vid frukostbordet på Rosella i måndags morse, på väg till barnbarnen i Sverige.
   De behövde en mormor några dagar då dottern skulle på resa, så med siktet inställt på dem
   äntrade jag färjan som går mellan Mariehamn och Kapellskär.
   Vid Kobba klintar dök kryssningsfartyget Birka upp i morgondiset/dimman.
   Ombord fanns barnbarnens far på jobb.
   Synd nog så såg vi inte varandra annat än så här, plåtbåtbeklädda som vi var.


    Sen "vippade" Rosella över "tröskeln" ut mot havet. Marhällan lyste så röd och grann om styrbord.
    Ett par timmar senare var jag i Sverige

  

    Ett möte med dottern var planerat till Åhléns där vi sedan åt lunch tillsammans.
    Från fönstret där vi satt, såg jag detta lejon nedanför.  Det har gått över ett år sedan
    terrordådet på Drottninggatan och fortfarande känns det väldigt overkligt.
    Den isande känslan finns fortfarande i magen och tankarna går till dem som drabbades
    så grymt och så skoningslöst. Sms, telefonsamtal från nära och kära i Stockholm den dagen
    gav oss betryggande besked, men alla hade inte den lyckan och turen.


    Efter några ärenden till i Stockholms city, tog vi tunnelbanan och anslutande buss
    för att slutligen efter en sväng via Wilhelms skola, landa hemma hos dem.
    Charmtrollet Loki tittade under lugg på "mormor".  En rolig liten filur som hoppar fritt omkring
    i hela huset. Mot kvällen hoppar den in i sin bur för att sova. Ja, den är väldigt renlig, går på pottan
    när det behövs och så vidare.


   Den allra första tussilagon för i år hittades i en sluttning innan Wilhelm och jag hoppade på
   bussen som förde honom till skolan.


   Livets förunderlighet är det att i bönehuset på Lidingö bodde och verkade min farfars bror
   Josua Sommarström (född i Mariehamn)  tillsammans med sin hustru Hertta.
   Det var utgångspunkten för dem när de jobbade som missionärer i Kina.
   För rätt många år sedan hölls det släktfest just där om jag inte minns helt fel.
   Med bönehuset framför ögonen stod vi och väntade på bussen.
   Nu bor mina barnbarn bara ett stenkast därifrån.
  
   

   Wilhelm är min egen "hovfotograf" nu för tiden. Här är jag på hemväg med honom
   en sen eftermiddag, då skolan var slut.  "Du har väl kameran med mormor?" är den första frågan
   jag får när vi träffas. Och visst har jag det.  Snart ska han få sin egen första kamera av oss.
   Intresset måste tas vara på. Jag tror på det där med att smida medan järnet är varmt.

   Underbart är kort, alldeles för kort. Men det kommer flera dagar i öster då jag får följa Wilhelm
   till och från skolan igen. Timothy klarar sig hur bra som helst, "gamla" killen som han är. (16 år)

   Tur att avståndet är kort över Ålands hav.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

torsdag 12 april 2018

Le Belle Épouqe




Jag fortsätter på mitt eget veckotema med olika rubriker
med den gemensamma nämnaren vintage, vackra bilar och kläder.
Här och här kan ni läsa de tidigare inläggen

Den vackra epoken/le belle époque varade mellan slutet av 1800-talet
och första världskrigets början år 1914.
Under den tiden hände mycket, man kastade inte bara korsetten.
Från att ha åkt med hästekipage förändrades världen snabbt. 
Bara i Paris fanns det ca 30.000 bilar mot slutet av  Le Belle Èpoque.
Bilen hade kommit för att stanna.



"Runabout: the Dandy" 

Hupmobile USA 1912
Detaljer: 4 cyl. 20 hp 1800 cc.
Modell 20  " Hupp 20 "

Det här var en av de första sportbilarna, som endast ett fåtal personer hade råd med. 
Den ägdes av "Don Juans" eller lite mer allmänt kända playboys
Bilen kostade 750 dollar när den lanserades. 



    Under samma tid "föddes" också den typiskt amerikanska " the Picnic Car"

    Richmond är märket, året 1909 ( 4 cyl. 22 hp 5200 cc, modell J )
     Bilen var mycket allmän i  högklass familjer.
     Den användes på söndagar för turer på landsbygden.
     Modellen är extremt unik; man vet att det finns endast två modeller i världen.
     Den andra finns i the Historical Museum of Wayne County i Richmond, Indiana.




    Den glittrande dressen med strutsfjädrar
    vet jag dessvärre inte mera om.
    Den stod där mellan de vackra bilarna
    
    Jag förmodar att den inte
    var på när det var dags för en picnic.
    Fast vad vet jag?


    Ska man vara fin så ska man.
    Själv föredrar jag ordentliga jeans
    när det ska picknickas. 


 Det var det, det!
 Nästa vecka kommer det mera vintage.

 Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

söndag 8 april 2018

Kalita


    Ja, så heter den gröna vildpapegojan/munkparakiten som vi blev bekanta
    med när vi kom till El Palo (Malaga ) i februari i år.
    Vanligtvis så är det duvor som blir vår första bekantskap på en ny plats
    men inte den här gången.
    Charmig och till synes smått uppstudsig i sitt lynne är denna Kalita som den kallas i folkmun.
    På latin heter den myiopsitta monachus.


    Jag blev helsåld när jag såg denna lilla syd-amerikan som den egentligen är från första början.
    Duvorna hade inte mycket att säga till om. De höll sig på bekvämt avstånd om det hettade till,
    vilket det gjorde nu och då. Öronbedövande! Den här lilla sötnosen vet sin plats och det med
    besked.


    Vi träffade på dem i Malaga också. I en turistbroschyr stod det att man skulle skatta sig lycklig
    om man fick se den lilla vildpapegojan, man kunde ha tur.
    Vi räknade oss till jättelyckliga, för det fanns många av dem.
    Längs kusten västerut från Malaga och El Palo hittade vi dem  bl.a. i Fuengirola och i La Cala
    i Mijastrakten.  De tar över och det med stormsteg, tycks det som.
    De har kommit till Europa som burfåglar någon gång
    och sedan lyckats rymma när luckan stått öppen. 
    
   


   De kom överens med duvorna men man såg tydligt att de inte var riktigt önskvärda alla gånger,
   småfräcka som de är.  Så fort en skock duvor samlades runt brödbitar som kastades ut av taverna-
   ägarna så kom de gröna små personligheterna farandes och blandade sig i leken.

  
"Nå, nu har jag en bra pinne"
Snabbt som ögat och rakt upp!


De hade stora bon i palmerna och jobbade i ett på att samla in bomaterial. Det var noga med vilken pinne som skulle plockas också. Ibland fick de bakläxa när de kom upp till kommendorskan i
boöppningen. 


  " En annan pinne tack!"


"Pinnar, pinnar, pinnar! "
"Det är ett knog"

  " Duger den?" 

  Förmodligen gjorde den det, för den kom inte ut genom bohålet igen. 
  
 Bilden nedan visar utsikten från den bänk vi brukade sitta på när vi tittade på de gröna  
 vildpapegojorna.
 I bakgrunden syns Malaga med hamn och hela härligheten. 
 Bänken vi satt på kallade vi själva till glassbänken. 
 Varför får ni själva räkna ut. 

******

 Det här inlägget kallar jag också till pausfågel, för jag har plötsligt inte tid och möjlighet
 att titta in här på några dagar, så eventuella kommentarer får svar senare i veckan.

  Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska