fredag 20 oktober 2017

Klippdockor

Jag har bara vaga minnen av pappersdockor, vilket vi kallade dem.

Min familj bodde i huset i förgrunden. Vi bodde på övre våningen. Först på den västra sidan och efter min sexårsdag på den östra sidan. Jag lekte ofta i trapphuset i ljuset som strilade in  från de båda vackra fönsterna med rutor i rutorna.  Fyra rutor i en ruta. Jag räknade dem många gånger...

Ett av mina minnen är när jag sitter på avsatsen mellan låga och höga trappan i trapphuset,
just där de båda fönsterna mot norr spred sitt ljus.
Jag var ensam där och lekte med dockorna
Jag hade långtråkigt, trots sysselsättningen.
Jag minns känslan än.
Stålbandet på en trappkant glipade lite grann och var en bra fastsättare för pappersfötter,
så dockorna kunde stå upprätta medan jag klädde på dem.
Efter ett antal vikningar och fastsättningar så ramlade fötterna av. Sakta men säkert
blev dockorna kortare och kortare efter varje amputation.


Pappersklippdocka funnen på nätet

Ett annat minne är rullen med presentpapper på.
Troligen fick jag den som födelsedagspresent
Ett  ark av styvt papper rullades upp med
en  tryckt pappersdocka och några pastellfärgade kläder på

Mamma klippte ut dockan och kläderna åt mig med den stora skräddarsaxen
Jag minns inte att vi hade någon annan sax än just den.
Med tanke på att vi befann oss i den västra lägenheten på Köpmansgatan 12
i övre våningen betyder det att jag inte hade fyllt sex år än.
Vi flyttade därifrån till lägenheten mitt emot när jag var sex år.
Man har sina kom-ihåg-milstolpar i livet.

En bild jag fann på Internet. Hela Världen från 1948. (då fanns inte jag ännu)

Jag minns också att det fanns pappersdockor i veckotidningarna
som granntanten Lilly gav min mamma när hon själv hade läst dem färdigt.
Om det fanns pappersdockor i Hela världen minns jag faktiskt inte
men däremot Kurres, (tant Lillys pojke) fråga.
".- Vad gör du om hela världen brinner upp?"
 Jag måste ha sett ut som en fågelholk,
 för han skrattade glatt när han ropade att då köper man en ny!!

På  något sätt så var jag en "otypisk" flicka.
Jag var helt enkelt inte särskilt intresserad av att leka med pappersdockor och dockor.
Britta i grannlägenheten var äldre än jag men hon målade
och ritade sina egna dockor
Det var roligt att titta på när hon gick igång med skapandet av dem.
Dockorna växte fram snabbt och skickligt.
Hon gav mig lov att leka med dem, men jag ville inte 
Sedermera blev Britta konstnär på sidan om sitt kall som sjuksköterska,
så målartalangen fanns redan då.

Dagens barn som vill leka med pappersklippdockor behöver bara knappa in sig på Internet. Det finns mängder av gratis exemplar att printa och klippa ut..

Jag lekte inte mycket med riktiga dockor heller.
Jag hade Gun och Ann.
Ann satt där en morgon i min säng när jag vaknade.
Hon hade stora blå ögon och ljust lockigt kort hår.
En ljusblå klänning hade hon också
Svängde jag på henne så sade hon mamma.
Morbror Bobbo hade henne med sig till mig
från någon av sina resor på världens alla hav.


Men det stackars dockbarnet blev föremål för ett rejält kirurgiskt ingrepp.
Jag gjorde tappra försök att klippa upp henne (klippdocka?) med skräddarsaxen
men den tjocka gummihuden krävde
stora kökskniven ( jag tog den utan lov, förstås )
Jag ville så gärna se hur hon såg ut på insidan och jag lyckades också
skära upp magen på henne.
Det tog tid, jag karvade och karvade men till slut så....
Snittet blev inte snyggt precis
( Antagligen var det då jag bestämde mig för att inte bli kirurg) 


Operationssalen fanns på avsatsen mellan korta och långa trappan.
Det var min plats i världen när jag var ensam.
Vetskapen om att en docka har breda gummisnoddar mellan armar och ben
var en stor besvikelse. Dessutom hade hon ett otäckt stort operationssår på grund av ingreppet.
Men lite nöjd kände jag mig  när jag lyckades sätta gummisnoddarna
något så när på plats igen så att armar och ben hölls på plats.
Vad min hulda mor sade kommer jag inte ihåg men att hon var förtvivlad och arg
gick det inte att ta miste på.
Hon upptäckte mig när hon saknade sin kökskniv. 
Jag fick aldrig någon ny docka efter Ann.
Lilla Gun gick upp i rök, så där bara
Hon rymde säkert i rena förskräckelsen.

Audrey Hepburn och Gregory Peck på vift









Det närmaste jag kom pappersdockor efter sexårsåldern
var när Ghita i grannhuset och jag höll till i
deras stora garderob, den med lampan i taket
och lekte med dåtidens stjärnskott på Hollywoodhimlen.
Audrey Hepburn, Katherine Hepburn, Gregory Peck, Anthony Quinn, Doris Day, Rock Hudson,
Alain Delon, Walther Mattheu m.fl.  blev alla utklippta ur Vecko Revyn,
med en sax som gjorde ett taggigt mönster i kanten.

Ghita hade en stor ask fylld av (taggade) stjärnor.
Vi blev dom vi också och turades om att vara en prinsessa på vift.
Kanonerna i Navarone dundrade i garderoben nu och då.
Jag hade ju sett filmerna på Savoy, så ung jag var, så jag visste hur det skulle vara.
Var man dotter till en biografvaktmästare så var man
Det hade sina fördelar...

När Paula bestämde att Veckans rubrik skulle vara Klippdockor fick jag kort sagt lite huvudbry.
Jag och klippdockor/pappersdockor har aldrig varit på samma ark, så att säga😏😏

Ett huvud är på rymmen. Det sitter kanske på en annan kropp?

Därför blev jag riktigt glad härom veckan när jag tittade på Fråga Lund och en av de kloka där förklarade att de grekiska bysterna var lite grann som klippdockor.
Man bytte byster och huvuden som man ville på dem. Av olika orsaker.
Den saken kände jag faktiskt till alltsedan vi var på Rhodos och gick på museum.
Nu när jag blev påmind så kommer de få bilderna jag har väl till pass!

Guden Helios huvud. Utan kropp


Paulas blogg hittar ni vilka andra som deltar i Veckans rubrik!

Titta gärna in hos henne och läs vad de andra skriver om Klippdockor.


Copyright:
Karin Eklund,
Pettas ekologiska

Den översta bilden har Guy R. Andersson fotograferat (för oherrans många år sedan,
Det gick för de båda husen som det gick för 34-an .
De gick i himlen in )

För övrigt så har jag
"lånat" bilder hejvilt
på Internet i det här inlägget.

Huvudet/headern: en klippdocka
föreställande 
Madame de Pompadour

tisdag 17 oktober 2017

Skogsliv

Marken låg vit längs skogsvägen där vi vandrade

    För vår del blir det mycket skogsliv under hösten.
    Varje dag med få undantag går vår motionsrunda över stock och sten i skogarna runt
    omkring oss.
    Numera med en svampkorg eller två i händerna
    Det blev så obekvämt att fylla min anorakhuva med all svamp vi hittade.
    Just nu handlar det allra mest om att plocka höstkantareller
    eller trattisar som de kallas i folkmun.

Tusen och åter tusentals droppar gnistrade i gräset...


    Ungefär här stod jag öga mot öga med en vacker älgtjur....
    En syn för gudar!
    Synd nog hann jag inte få en bild på skogens konung.
    Han var stor och vacker, fastän lätt på foten och snabb som vinden när han svängde om
    och försvann åt andra hållet.
    Uffe hann inte ens se honom
   

    Några fingersvampar lyser upp här och där bland barr och mossa


   Blodriskor har det funnits gott om i höst och vi har plockat många riktigt fina exemplar
   De på bilden växer på kanten till det lilla vattendraget i skogen
   Så vackra de är också i åldrande skick.
   Ärggröna och sköna.

   För många år sedan när barnen var små hade jag plockat en stor korg med blodriskor
   som jag lade ut på balkongen för att ta hand om när jag hade gjort ett ärende på stan.
   Min mor var med barnen under tiden jag var borta.
   När jag kom hem fanns inte en enda svamp kvar att ta hand om.
   -" Jag slängde de där gröna svamparna, de såg ju för hemska ut", sade min
   välmenande mor som trodde att hon hade räddat den unga familjen från en allt för tidig död
   p.g.a. svampförgiftning. Hon visste inte att det var en läckerhet hon hade slängt.
   Så kan det gå.
   


   Ibland vet man inte riktigt vad som är upp och vad som är ner
   när man ser på vattendragets spegel.


    Höstkantareller finns det hur många som helst i år....
    När man väl har hittat ett ställe så är det svårt att sätta ner fötterna
    Man vill ju inte trampa på dem
            
Olvon

Nypon

    Det lyser rött lite här och där
   

En daglig skörd på trappan....


   Som ni säkert förstår har vi rätt mycket svamp i frysen just nu
   Men vi tycker om svamp och lagar många olika svamprätter.
   Det är förstås också svårt att gå förbi dem utan att plocka dem.
   Snudd på omöjligt skulle jag säga att det är.
 
  Jag googlade om näringsinnehållet i svamp och hittade bl.a. följande:

  "Svampar är både mineral-och spårämnesrika,
   förutom att de innehåller måttliga mängder av A-,B-och D-vitaminer.
   Kantareller och trattisar innehåller rikligt med D2-vitamin.
   Av B-gruppens vitaminer finns det mest B2-vitamin och B3-vitamin, det vill säga riboflavin 
   respektive niacin i svamp.

En näringsmässigt viktig egenskap hos svampar är också deras stora mineral- och spårämneshalter, som är bättre jämfört med spannmål och trädgårdsväxter. Då de växer i naturliga förhållanden tar de effektivt upp näringsämnen ur sitt växtunderlag. Svamp innehåller framför allt kalium, järn, zink och selen. Eftersom svamp innehåller endast små mängder natrium lämpar de sig även för personer som har problem med blodtrycket. "

Inte illa alls eller hur?
Gratis mat som växer vilt i skogen!
Motion och frisk luft får man samtidigt.


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

söndag 15 oktober 2017

I väntan på det gula tåget


Här om dagen, då jag var till stan i ett ärende, passade jag på att besöka en av våra större matvaruaffärer för att fylla på äppelförrådet här hemma.
Nu finns det gott om åländska äppel i de flesta affärer och vi äter mera än gärna de närodlade godsakerna.
Vid äppellådorna stod också många andra som var ute i samma ärende som jag.


En av kunderna, en kvinna i den yngre medelåldern, irriterade oss andra en del.
Hennes kundkorg var i vägen hela tiden.
Vi andra fick kryssa och tränga oss förbi den och så fortsatte det
Vart än hon gick i den stora affären lämnade hon sin kundkorg på hjul mitt i stråket så att säga.
Till allmän irritation.

Bilden lånad från Internet. Jag har målat barnets ansikte En sådan kundvagn är det jag beskriver

Det var som om korgen föll ur händerna på henne på ett demonstrativt sätt.
Känslan att hon gjorde så med flit var högst påtaglig.
Hon stötte till någon av oss hela tiden...
Hon tog plats på ett kännbart sätt och kändes störande och respektlös
En petitess i det stora hela förstås
men ibland behövs det inte mycket för att reta upp "folkmassan"😉.

Till slut tappade någon humöret och tog tag i hennes kundkorg
och ställde den med en resolut smäll på sidan om "faret".
En ilsken blick blev svaret.....
Vi andra smålog tacksamt åt den som gjorde ingreppet.

Mitt i allt detta kom jag ihåg den lilla episod vi blev vittne till när vi var på Kreta.
(Återigen blir det lite Kreta mina bloggvänner, hoppas ni orkar! )
Den episoden var inte alls irriterande, bara en rolig liten sak mitt i allt
där vi båda hade satt oss ner på en bänk tillsammans med andra som skulle ut och åka tåg.


Det lilla gula tåget tuffade ut på landsbygden, upp i bergen,
till speciella sevärdheter i de många små byarna och utsikten är förstås den bästa tänkbara,
för att inte tala om luftkonditioneringen som är toppenbra!
Det är ett mycket trevligt sätt att lära känna bygden mera ingående på.
Några stopp görs där man får bekanta sig med det ena och det andra.
I andra änden av samhället fanns ett annat litet tåg men rödfärgat.
Men mera om detta längre fram, nu handlar det om annat.


Jag drar en liten parallell till kundvagnen på hjul fastän det egentligen handlar om en liten
skottkärra.  En liten skottkärra fylld av gamla trasiga tegelstenar.
En man kärrade den förbi oss ett antal gånger och stjälpte av lasset på andra sidan kommungränsen som ligger ett stenkast (tegelstenskast) från "tågstationen".
Smart! Låt grannkommunen ta hand om skräpet, så slipper man själv.

Mitt på trottoaren

På vägen tillbaka stannade han till och pratade med biljettförsäljaren. Deras samtal var ivriga ...
Mannen med tegelstenarna bara släppte sin kärra och lämnade den, oberoende var han råkade vara.
Här handlade det inte alls om att föra kärran till sidan om, vilket vi som räknar oss till skapligt lydiga och ordentliga skulle ha gjort för att visa övriga trafikanter och gående respekt.


    Lite senare när samtalet var över för den  stunden tog han sin kärra,
    sjöng och visslade högt och gick efter mera stenar


    Och vart vill jag komma med det här då?, undrar kanske någon och jag själv kanske allra mest

    Jag tror att den här mannen representerar det grekiska lynnet rätt så bra.
    Grekerna gör lite som de själva vill utan att bry sig om vad andra människor tycker.
    De har en stark känsla för sitt land men också en stor misstro
    mot myndigheter, vilket säkert är ett resultat av många års ockupation av andra nationer.
    Det märks på så många olika sätt, inte minst i trafiken, till vilken jag återkommer så småningom
   
    
På andra sidan kommungränsen

  Det finns en skön harmoni i motsättningarna, en kontrast i den grekiska vardagen som fascinerar
  mig. Och som jag faktiskt inte riktigt förstår fullt ut men jag tror att vi, lite grann "fyrkantiga"
  nordbor har mycket att lära oss av grekernas mera avspända attityd.
  Vad är det för idé att reta sig på sådant (som en kundvagn
  på hjul t.ex. ) som man ändå inte kan göra särskilt mycket åt.


  Nu funderar jag själv på hur jag ska forsla våra egna tegelstenshögar till grannkommunen Finström
  på enklaste sätt. Att ta skottkärran tror jag inte riktigt på i vårt fall, för vi har lite längre väg
  till gränsen än bara ett stenkast ifrån.
  Men det löser sig säkert!

  Skämt åsido, så blir det nog ett par tre, både allvarliga och mindre allvarliga inlägg om Kreta ännu.
  



  Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
 
   

torsdag 12 oktober 2017

2037

Paulas rubrik för den här veckan är 2037

Det här blir sannerligen ingen lätt match var min första tanke.
Men alltid hittar man ju på något i alla fall, var nästa

Mitt bidrag till temat blir kanske en lite annorlunda kalender
med  kattbilder från Kreta

Kalendern består av flera olika kalendrar med utgång från den Gregorianska för just år 2037.


   När vi skriver år 2037 här hos oss så .....


    infaller år 1486
    ԹՎ ՌՆՁԶ  enligt den Armeniska kalendern



             I den  Kinesiska kalendern skriver man samma år, år 4733 – 4734
             丙辰 – 丁巳

                      


   och i den Etiopiska kalendern år 2029 – 2030




   Judiska kalendern skriver  år 5797 – 5798




Så här ser det ut enligt:                         
Hindukalendern

- Vikram Samvat 2092 – 2093
- Shaka Samvat 1959 – 1960
- Kali Yuga 5138 – 5139









































   Den Iranska kalendern står för år 1415-1416


och
Den  Islamiska kalendern  visar år 1459 – 1460

   

    Vi lever alla i samma värld och samma tid, men många av oss har olika årtal på den tid vi lever i.
    År 2037 ligger inte långt borta i tiden, bara 20 år.
    Den som lever får se hur världen ser ut då.

    De övriga som deltar i Veckans rubrik hittar du som läser min blogg, på Paulas sida.
    Titta gärna in hos henne och läs vad de andra skriver om samma tema!

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska, år 2017 

   

tisdag 10 oktober 2017

Högt


       Högt ovanför oss svävade en stor fågel.
       " En örn! "ropade jag


    "-Där är tre stycken till!"


    -"Milda makter! De är jättemånga!"


    -"Hur  många som helst! Så många har jag aldrig sett på en och samma gång förut!"
   -" Hmm...sade Uffe. Jag tror att det är gamar"


               Och visst var det gamar...


    En nyfiken gåsgam

   Men en höjdare var det för mig och för oss båda den 22 september i år då vi var på Kreta
   högt uppe i bergen någonstans.
   Tänk att få se så många gåsgamar samtidigt, en fågel som jag inte
   har sett förut.
   Sanna har valt ordet  högt den här veckan.
   Titta gärna in till henne och se vad de andra som deltar i veckans tema har skrivit om högt.

    Copyright:  Karin Eklund, Pettas ekologiska

söndag 8 oktober 2017

Jag blev förälskad

i den grekiska maten redan i fjol då vi var till Rhodos
Den är enkel på ett särskilt sätt och är ofta tillredd av råvaror från närmiljön.
Örter som basilika, lavendel, timjan, oregano och myntor växer det överallt
och steget för dessa  in i det grekiska köket är inte långt alls

En vanlig syn utanför många hem, örter och blommor i krukor

Grekernas kärlek till mat går det inte att ta miste på
och deras kulinariska tradition är långt över 4000 år gammal
De äkta råvarorna står högt i kurs och på de flesta tavernornas menyer står de traditionella
namnen på rätterna som de erbjuder. De är stolta över sin mat.


Den bästa pizzan på planeten finns på Kreta. Dåligt självförtroende lider kretensarna absolut inte av. Nej, vi testade inte pizzan.

Där turisterna finns, märker man förstås att den västerländska (snabb)maten också finns med på menyerna, (hamburgare, pizzor och mammas köttbullar)  men söker man sig lite längre bort från turiststråken så hittar man de ställen där grekerna själva sätter sig ner och äter .
Och dem söker vi  gärna upp....
Det är människan, kulturen och atmosfären vi vill lära  känna när vi far utomlands.


Kanin på tallriken

Vi hade gått förbi tavernan rätt många gånger på vägen mellan Rethymnon och Platanes, där vårt hotell låg, innan vi insåg att det var kretensarnas favoritställe. När vi stannade till en dag på vår vandring för att läsa menyn kom en kretensare som hade ätit färdigt förbi oss och rekommenderade maten med stor glöd i orden och rörelserna. Han var stolt som en tupp. " Gå in där och ät. Det är gott och det är mycket prisvärt."

Det lät som Zis Zis när de sade tavernans namn
En dag senare gick vi dit och beställde kanin.
Vi avböjde brödet och fick in en stor tallrik med mycket kanin och friterad potatis på.
Grönsaker hörde tydligen inte alls till den här rätten.  Jag tittade mig omkring på alla gästers /grekers bord som var där. Många hade mängder av grönsaker men de hade inte valt kanin. Kaninen var god, väl tillagad och för att orka med allt så lämnade jag bort potatisen. Den fick ligga kvar. Jag och friterat kommer inte riktigt överens. Jag såg faktiskt inte en enda kokt potatis under våra två veckor på Kreta. Ris och pommes frites hörde ofta till på samma tallrik som huvudrätten.

Vi drack vitt vin till.  Vin serveras alltid i ett vanligt dricksglas på tavernorna.
Mätta och belåtna, kaninen var väldigt god, avböjde vi också dessert men på alla de ställen där vi åt middag, fick man alltid en dessert i alla fall, trots att man inte beställde en sådan.

Vindruvor får man vanligtvis om man tackar nej till dessert

På Down Town i Rethymnon fick vi en yoghurtdessert med bär. Oerhört uppfriskande och god.

  Men förutom desserterna som man får när man tackar nej till att beställa sådana😉
   så bär de också in en liten flaska med raki och två små glas (i vårt fall)



   Jag gjorde stora ögon första gången jag såg att man sålde hembränt i de flesta affärer. På Kreta
   är det hur självklart som helst. Där finns inte några regler som stoppar kretenserna att sälja hemkört
   vin och brännvin. Tvärtom så är de väldigt stolta över det, vilket man får uppleva
   på tavernorna överallt.  Raki är starkt, säkert 40% och
   påminner mycket om den finländska Koskenkorvan i smaken men med en liten känsla av finkel
   som grädde på moset 😉

   Jag som inte alls är van att dricka starka drycker, kände mig smått berusad efter ett
   litet fingerborgs-stort glas och funderade i mitt stilla sinne
   om jag borde gå hem till hotellet mitt på vägen med
   de vita linjerna mellan benen så att jag säkert skulle hitta hem.
   Nå, så blev det förstås inte. Jag gick som folk längs trottoaren tillsammans med Uffe.
   Men sedvänjor är oerhört intressanta även om de kan kännas berusande ibland


    Vi fick väldigt roligt en dag,  när vi slank in på en liten taverna i Rethymnon (ungefär
    i storlek som ett hål i väggen) när vi insåg att värdinnan trodde att hon hade lurat oss "dumma
    turister"  då hon serverade oss fyllda zucchiniblommor istället för de av oss beställda
    vinbladsdolmarna.
    Vi höll samma goda min som hon hade och bedyrade för henne att vinbladsdolmarna var goda.
    De fyllda zucchiniblommorna fanns inte ens med på menyn, men kanske vinbladen var slut och
    kanske hon tänkte "att går det så går det".
    Och visst gick det...
    Hon log och vi skrattade, ja vi fick riktigt roligt.  Gott var det!
    Vinbladsdolmarna beställde vi in som förrätt den sista
    kvällen innan hemresan på en taverna i närheten av hotellet istället.
    Då fick vi vinbladsdolmar och inget annat än vinbladsdolmar!

                                                                                                    
    Jag har köpt hem vinblad och ska själv tillreda dolmar endera dagen. Jag har gjort det tidigare och
    gör det gärna igen. Det är gott med vinbladsdolmar. 


    Nu åt vi faktiskt inte ute särskilt många gånger. Det var helt enkelt för hett att äta "tung" mat!
    Vi handlade ingredienser själva i den välsorterade Super Market som fanns om hörnet och
    lagade sallader som vi åt på balkongen
    
Men vid ett par tillfällen åt vi grekisk sallad ute på stan

och testade också Chefens sallad på Down Town i Rethymnon. Gott, gott och mycket vällagat...

 
 Vi åt mycket frukt och insåg att vi kunde ha levt bara på de goda persikorna hur bra som helst
       om vi hade bestämt oss för det. Vilka persikor!

 

Runt hörnet, en liten bit från vårt hotell fanns kvarterets bageri. Jag tittade förstås in, men avstod från att köpa någonting av allt det söta och smördegsaktiga, utan gick vidare till Super Market-en där jag hittade hembakt och gott surbröd från ett annat bageri någonstans i närheten.  Till all lycka fungerar inte alla som jag gör. Det fanns gott om kunder i bageributiken. Grekerna själva köpte kringlor som de gick omkring och tuggade på. Men vitt mjöl och jag hör liksom inte ihop 


    Fast vi försökte ta seden dit vi kom och köpte en munk, doppad i choklad en dag. Vi delade på den
    För vår del räckte det gott och väl med en halva var. Den var sötare än sötast.
    Munkarna sålde man på många ställen 
    Jag fick för mig att det hörde till en av de produkter som kretenserna gärna visar upp 
    för turisterna. Lite här och där gick det män och drog på kärror med munkar till försäljning.


   I en av bergsbyarna vi besökte bjöd man frikostigt på fikon. De är generösa på Kreta....

  


                  Det finns förstås hur mycket som helst att skriva om maten på Kreta/Grekland men 
                  nu avslutar jag  med att visa hur de förpackar sina varor. Så enkelt det är 
                  att med en gummisnodd stänga paketet. De sålde rätt många ekologiskt
                  certifierade produkter
                  på Super Market och försökte också att inte använda så mycket plastpåsar.
                  Inuti paketet finns en getost som vi åt till våra frukostar. 

                  Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska